ÖGONBLICK
Jag såg på ett tv program häromdagen som handlade om skolmaten som blir serverade till skolbarn varje dag, av den enkla anledningen att se ska hålla sig mätta och vakna och aktiva under lektionerna.
Detta gav mig en tankegångare:
Tänk er barn som inte får mat eller som inte gillar maten och vägrar att äta. Får de svårt att koncentrera sig? Får de sämre betyg? Blir de tvingade att gå på högskolan de hatar?
Låt mig uttrycka mig enklare:
Varför gör man inte god mat på skolan?
Efter att jag hade sett klart det här programet stängde jag genast av tv:n utan att slötitta på scrubs, house, andra avenyn etc.
Jag bara satt där och plötsligt brast jag ut i skratt. Bengt påstår att det var skratt-retande att glo på med tanke på att det inte fanns något i rumet att skratta åt. Plötsligt förvandlades skrattet till en slags osäkerhet och jag bara satt där och kollade ut i luften. Bengt kollade på mig konstigt där jag satt och stirrade ut i luften, med blanka ögon. Han frågade hur det var fatt.
Jag kollade dystert på honom och sa:
"Jag har aldrig i hela mitt liv ätit skolmaten"
Bengt började nervöst skratta ett hånfullt skratt som liknade en hönas läte.
Jag förstodd att han inte kunde leva sig in i min sitiation så jag gick ut ur vardagsrumet till köket och kokade kaffe.
När kaffet var klart gick jag in till Bengt som satt förstummad framför den avstängda tv:n.
"Här, jag kokade lite kaffe åt dig", jag stäckte fram det nybryggde kaffet till honom, men han tog inte emot det. Jag förstodd inte. Det var i hans favorit kopp och det var svart med tre sockerbitar i, så som han ville ha det.
"Det du sa förut, för fem minuter sen.."
"Ja?" jag kollade på honom dömande och tänkte för mig själv "hoppas han inte frågar om han får berätta för sina jobbarkamrater imorgon hur konstigt jag betedde mig för ingenting."
Men jag hade fel. Så himla fel. Tur att jag inte sa det till honom. Berättade mina förutfattade meningar. Istället öpnnade han munnen:
"Men du är ju här idag, du har ju uppnåt alla dina mål, även fast du aldrig ätit skolmaten."
Vi kollade på varadra i ungefär en kvart och jag sa sedan:
"Ja, jag är här nu. I ett fint hus i min dröm stad. Jag behöver inte snåla för jag har ett bra jobb som jag trivs med. Och så har jag dig. Något jag förut bara kunde drömma om!"
Vi kollade på varandra och hans osäkerhet förvandlades till ett leende. Hans leende fick mitt leende att gro och plötsligt log han bredare än vad jag någonsin sett honom göra.
Jag satte mig brevid honom och han kollade på mig.
"Jag kan ta kaffet nu, innan det kallnar"
Detta gav mig en tankegångare:
Tänk er barn som inte får mat eller som inte gillar maten och vägrar att äta. Får de svårt att koncentrera sig? Får de sämre betyg? Blir de tvingade att gå på högskolan de hatar?
Låt mig uttrycka mig enklare:
Varför gör man inte god mat på skolan?
Efter att jag hade sett klart det här programet stängde jag genast av tv:n utan att slötitta på scrubs, house, andra avenyn etc.
Jag bara satt där och plötsligt brast jag ut i skratt. Bengt påstår att det var skratt-retande att glo på med tanke på att det inte fanns något i rumet att skratta åt. Plötsligt förvandlades skrattet till en slags osäkerhet och jag bara satt där och kollade ut i luften. Bengt kollade på mig konstigt där jag satt och stirrade ut i luften, med blanka ögon. Han frågade hur det var fatt.
Jag kollade dystert på honom och sa:
"Jag har aldrig i hela mitt liv ätit skolmaten"
Bengt började nervöst skratta ett hånfullt skratt som liknade en hönas läte.
Jag förstodd att han inte kunde leva sig in i min sitiation så jag gick ut ur vardagsrumet till köket och kokade kaffe.
När kaffet var klart gick jag in till Bengt som satt förstummad framför den avstängda tv:n.
"Här, jag kokade lite kaffe åt dig", jag stäckte fram det nybryggde kaffet till honom, men han tog inte emot det. Jag förstodd inte. Det var i hans favorit kopp och det var svart med tre sockerbitar i, så som han ville ha det.
"Det du sa förut, för fem minuter sen.."
"Ja?" jag kollade på honom dömande och tänkte för mig själv "hoppas han inte frågar om han får berätta för sina jobbarkamrater imorgon hur konstigt jag betedde mig för ingenting."
Men jag hade fel. Så himla fel. Tur att jag inte sa det till honom. Berättade mina förutfattade meningar. Istället öpnnade han munnen:
"Men du är ju här idag, du har ju uppnåt alla dina mål, även fast du aldrig ätit skolmaten."
Vi kollade på varadra i ungefär en kvart och jag sa sedan:
"Ja, jag är här nu. I ett fint hus i min dröm stad. Jag behöver inte snåla för jag har ett bra jobb som jag trivs med. Och så har jag dig. Något jag förut bara kunde drömma om!"
Vi kollade på varandra och hans osäkerhet förvandlades till ett leende. Hans leende fick mitt leende att gro och plötsligt log han bredare än vad jag någonsin sett honom göra.
Jag satte mig brevid honom och han kollade på mig.
"Jag kan ta kaffet nu, innan det kallnar"
Kommentarer
Trackback
